Idag den 8 mars, den internationella kvinnodagen vill jag gärna lyfta fram några kvinnor som betyder eller betytt mycket för mig.
Den första kvinna jag kommer att tänka på är min mormor Elvira. Hon föddes i januari år 1900, arbetade och slet som piga bland annat, gifte sig med morfar, fick fyra barn – varav ett sladdbarn, min mor. När barnen var små arbetade hon i tobaksodlingar och hackade betor. Hon bodde med man, barn och barnens farfar i ett litet vitkalkat hus med tre rum och kök, länga och utedass på gården. Där skötte hon allt hushållsarbete och tog hand om den underbara trädgården. Det huset var mitt paradis, trädgården, skogen, åkrarna – allt. Där bodde mormor tills hon drabbades av en hjärnblödning och hamnade på långvården, utan att kunna tala eller klara sig själv. På sjukhemmet tillbringade hon flera år och fick god omvårdnad.
Min mormor var en otroligt omtänksam, snäll och god människa. Jag älskade hennes kritvita änglahår, som jag gärna fick kamma på kvällarna. Jag bodde nämligen hos min kära mormor (och morfar) under några år i barndomen. Ett av mina starkaste minnen är hur hon ”lurade” mig att gå långa sträckor fast jag egentligen inte orkade på mina barnaben! Vi brukade cykla till affären, men vi fick gå tillbaka för varorna skulle ju fraktas på pakethållaren där jag tidigare suttit. En gång skulle vi gå ända från kyrkogården i nästa by – flera kilometer bort. Då fick hon muta mig med en chokladbit med jämna mellanrum! Kanske var det hon som grundlade min passion för just choklad….
När jag blev äldre brukade jag alltid hjälpa mormor med storstädning. På 70-talet ”kunde” ju inte karlar göra sånt…och morfar hade dessutom dåligt hjärta… Jag hann bli 18 år innan mormor dog. Minns att hennes begravning hölls en iskall, snöig vinterdag. Men det vita var en naturens egen hyllning till min fina mormor!
Nästa förebild är min mor Ella, som föddes 1934. Att vara ung på 50-talet innebar framtidstro och optimism för alla undomar, så även för min mor. Efter de tuffa krigsåren, fyllda av oro och matransoneringar, kunde man andas ut och leva livet. Mor älskade att dansa och var ofta en självklar del av det ungdomsgäng som fanns i den lilla byn. Hon var en glad tjej med skinn på näsan, en bra kamrat, omtyckt av alla. Man gjorde utflykter till havet som låg nära, man fikade på kondiset eller samlades vid affären. Cykeln användes flitigt för att ta sig dit man ville, gärna till olika dansbanor. Min mor skaffade aldrig körkort – en självklarhet för mig när jag blev 18.
Efter sju år i folkskolan var det arbete som gällde. Mor hjälpte till hemma givetvis, passade ibland sina systersöner och hos olika bönder med bethackning och andra liknande sysslor, innan hon fick jobb i den stora fabriken – Iföverken. Hon arbetade fram till sitt giftermål med min far. Det var 1959. Året därpå (eller egentligen bara några månader senare) föddes jag. Som det var på den tiden så blev mor hemmafru och tog hand om mig, och senare min syster. Mor försökte anpassa sig till livet på en bondgård, farmor och farfars, dit hon flyttat med sin make. Det var nog inte lätt alla gånger. Jag tror att mor var precis lika frihetstörstande och självständig som jag är. Men mycket av sin längtan fick hon säkert dämpa ner.
Livet blev inte så som det borde ha blivit. En tragisk bilolycka förändrade allt. Livet gick från ljus till mörker. Sjukdomar, både fysika och psykiska blev hennes lott fram till hennes alltför tidiga död. Att långa perioder vara ifrån sina barn, måste ha varit fruktansvärt. Som barn och tonåring förstod man inte allt, men idag kan jag se klarare på många saker. Mors kamp mot omöjliga odds har säkert bidragit till min egen styrka.
Min tredje förebild får bli min egen dotter Gabriella, den fjärde generationen av starka och duktiga kvinnor! Hon föddes 1995, så svårt sjuk att jag emellanåt var orolig för att vi skulle mista henne. Men det gick bra och idag är hon en ung kvinna på väg ut i livet. Hon pluggar på naturvetenskapliga programmet, ett år före sina jämnåriga. Hon är en jätteduktig sångerska och en bra fotbollsspelare. Hennes förutsättningar ligger ljusår från min mormors, men de två har ändå mycket gemensamt, liksom hon har med mig och med sin mormor.
Detta inlägg är en del av bloggstafetten. Följande bloggar deltar:
enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?, Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks, Erica – en dröm i rosa, Tvärtemot, …och dagarna går, Fix Me Up, TinaO , Calle Brunell, Bokodyssé, Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker, Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter, Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg, Kill your darlings, Sandra Gustafsson, Desirée Fredlund, …and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan
Min mormor var en otroligt omtänksam, snäll och god människa. Jag älskade hennes kritvita änglahår, som jag gärna fick kamma på kvällarna. Jag bodde nämligen hos min kära mormor (och morfar) under några år i barndomen. Ett av mina starkaste minnen är hur hon ”lurade” mig att gå långa sträckor fast jag egentligen inte orkade på mina barnaben! Vi brukade cykla till affären, men vi fick gå tillbaka för varorna skulle ju fraktas på pakethållaren där jag tidigare suttit. En gång skulle vi gå ända från kyrkogården i nästa by – flera kilometer bort. Då fick hon muta mig med en chokladbit med jämna mellanrum! Kanske var det hon som grundlade min passion för just choklad….
När jag blev äldre brukade jag alltid hjälpa mormor med storstädning. På 70-talet ”kunde” ju inte karlar göra sånt…och morfar hade dessutom dåligt hjärta… Jag hann bli 18 år innan mormor dog. Minns att hennes begravning hölls en iskall, snöig vinterdag. Men det vita var en naturens egen hyllning till min fina mormor!
Nästa förebild är min mor Ella, som föddes 1934. Att vara ung på 50-talet innebar framtidstro och optimism för alla undomar, så även för min mor. Efter de tuffa krigsåren, fyllda av oro och matransoneringar, kunde man andas ut och leva livet. Mor älskade att dansa och var ofta en självklar del av det ungdomsgäng som fanns i den lilla byn. Hon var en glad tjej med skinn på näsan, en bra kamrat, omtyckt av alla. Man gjorde utflykter till havet som låg nära, man fikade på kondiset eller samlades vid affären. Cykeln användes flitigt för att ta sig dit man ville, gärna till olika dansbanor. Min mor skaffade aldrig körkort – en självklarhet för mig när jag blev 18.
Efter sju år i folkskolan var det arbete som gällde. Mor hjälpte till hemma givetvis, passade ibland sina systersöner och hos olika bönder med bethackning och andra liknande sysslor, innan hon fick jobb i den stora fabriken – Iföverken. Hon arbetade fram till sitt giftermål med min far. Det var 1959. Året därpå (eller egentligen bara några månader senare) föddes jag. Som det var på den tiden så blev mor hemmafru och tog hand om mig, och senare min syster. Mor försökte anpassa sig till livet på en bondgård, farmor och farfars, dit hon flyttat med sin make. Det var nog inte lätt alla gånger. Jag tror att mor var precis lika frihetstörstande och självständig som jag är. Men mycket av sin längtan fick hon säkert dämpa ner.
Livet blev inte så som det borde ha blivit. En tragisk bilolycka förändrade allt. Livet gick från ljus till mörker. Sjukdomar, både fysika och psykiska blev hennes lott fram till hennes alltför tidiga död. Att långa perioder vara ifrån sina barn, måste ha varit fruktansvärt. Som barn och tonåring förstod man inte allt, men idag kan jag se klarare på många saker. Mors kamp mot omöjliga odds har säkert bidragit till min egen styrka.
Min tredje förebild får bli min egen dotter Gabriella, den fjärde generationen av starka och duktiga kvinnor! Hon föddes 1995, så svårt sjuk att jag emellanåt var orolig för att vi skulle mista henne. Men det gick bra och idag är hon en ung kvinna på väg ut i livet. Hon pluggar på naturvetenskapliga programmet, ett år före sina jämnåriga. Hon är en jätteduktig sångerska och en bra fotbollsspelare. Hennes förutsättningar ligger ljusår från min mormors, men de två har ändå mycket gemensamt, liksom hon har med mig och med sin mormor.
Detta inlägg är en del av bloggstafetten. Följande bloggar deltar:
enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?, Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks, Erica – en dröm i rosa, Tvärtemot, …och dagarna går, Fix Me Up, TinaO , Calle Brunell, Bokodyssé, Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker, Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter, Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg, Kill your darlings, Sandra Gustafsson, Desirée Fredlund, …and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan
